*Plus size och fortfarande fabulous!*

Fick just reda på att en till väninna väntar sitt första barn och självklart är jag jätte glad för hennes skulle men guuh va jag längtar själv.
Känns som tiden bara rullar iväg och här sitter man sjuk och får helt enkelt bara gilla läget.
En vän till mig fick sitt tredje barn förra året och hon är redan ett år.
Känns helt hysteriskt att vara så långt efter.
Dom närmsta vännerna har skaffat familj och gift sig och väntar barn och har förlåvat sig, känns som ja inte har något gemensamt med som längre.
Men jag saknar deras vänskap och jag känner en stor avensjuka till de som dom har börjat på.
Jag har verkligen baby feber, längtar något så fruktansvärt tills den dagen då jag får bli mamma och gifta mig osv.
Typ 300 år kvar tills dess antar ja och de känns förjävligt.
Va är det med oss kvinnor och barn??
Inte fanken springer ni män runt och tänker på sådant och längtar något helt hysteriskt till den dagen ni får gifta er och springa runt med en bebis i famnen, eller har jag fel??
















(Du kan följa fostrets utveckling med bilder på http://se.babycenter.com/ , spännade va? :)

Mycket känslor bakom det ämnet för min del.
Missförstå mig rätt, jag längtar efter barn och familj men skulle aldrig tvinga någon att bli förälder om personen inte ville de.
Det ska vara när två personer vill de och inte annars.
Vissa människor kan inte lita på de dock, men det är inte konstigt så mycket oärliga människor det finns där ute.
Iallafall, tillbaka till huvudämnet! :)
Så vad tycker män om hela den här baby febern vi kvinnor har??
Det skulle allt jag vilja veta, är vi så olika så att vi har två olika synpunkter om den saken och inte det minsta samma syn på de...
Som tex när ja ser små söta baby strumpor i skylt fönstret på polarn och pyret så reagerar ja "naaaaww", hur reagerar män?

Naaaawwww! eller?

(bild: Celine dion för omslaget på hennes miracle skiva)