*Plus size och fortfarande fabulous!*

Ja vet, de är hur patetiskt som helst att skriva en sån sak men de är så ja känner de.
Min jävla skit hirtoria av liv kanske hjälper folk att kämpa för sina liv men faktum är att jag är helt slut.
Jag orkar inte mer, ja tål inte allt och ja är inte en stark människa längre.
Vi alla har en gräns och min har överskridits...
Efter att fått reda på att personen man älskar inte har känslor för än så kommer man in och får sedan läsa brev från polisen att dom lagt ner fallet om våldtäkten.
Min kropp vill inte fungera som den ska utan de är någe som är seriöst fel.
Skolan vill ej ha mig kvar utan gör allt för att göra saker och ting mycket jobbigt för mig.
Jag är trött på att behöva ta mediciner varje dag för att va någorlunda frisk tack vare en jävla sjukdom som det inte går att göra någe åt förutom att ta tabletter hela livet ut.
Jag har sömnproblem och plågas av hemska mardrömmar av sådant som hänt mig, går runt med konstant huvudvärk och den senaste tiden magknip för att ja känner mig grymt stressad, ledsen och otroligt ensam om att ha all den skiten i huvudet som ja har.
Ja kan inte hålla humöret öppe längre för att göra alla andra glada när ja vet att det finns inte en jävel som kämpar för mig som ja kämpat för dom.
Det finns inget värt att kämpa för längre.....
De här jävla samhället tar inte än på alvar när man säger att något är fel utan man blir klassad som totalt dum i huvudet eller lat för att man inte orkar mer.
Vet ni vad?
Varsegoda, ni får kalla mig lat och dum i huvudet...ja skiter seriöst i allt nu!
Jag är trött, ja vill inte vara sjuk eller ha de liv ja har.
Jag vill va en normal person, en person som är frisk och har haft en bra barndom, en person som är självsäker och tror på sig själv, en person som folk respekterar.
Ja hatar min pappa för all den skit han ställt till med och för att han inte kan stå för de, säga förlåt och låta mig va arg på han.
Jag hatar min mamma för att hon lovade mig att aldrig försöka göra sig illa igen men de bröt hon...
Missförstå mig rätt, jag älskar mina föräldrar men inte deras handlingar i vissa stunder.
2008 trodde ja skulle bli bra, att ja skulle klara mig fint och gå vidare i mitt liv men de slutade med att ja blev våldtagen och att jag frick reda på att jag var sjuk och skulle få ta medicin resten av livet.
Jag hoppades på 2009...men inget kan ställa saker och ting till rätta längre.

Farmor hade du levt så hade detta förmodligen inte hänt...
Jag saknar dig någe så fruktansvärt och jag behöver dig nu, ja kunde alltid lita på dig att du fanns där.
Kom och hämta mig och ta mig långt här ifrån...